Det var William G. Sutherland som 1939 tillkännagav upptäckten av en aspekt av den mänskliga fysiologin, som han kallade den primära respiratoriska mekanismen, och även en teknik för att påverka den som kom att kallas kranialterapi eller kraniosakralterapi. Sutherland arbetade på denna teori i många år för att vara säker på att den var riktig innan han offentliggjorde sina fynd. Trots detta mötte han stort motstånd och det var bara ett fåtal osteopater som accepterade hans teorier.

Sutherlands upptäckt var att det centrala nervsystemet och därtill kopplade strukturer befann sig i ständig rytmisk rörelse och att denna rörelse var en viktig faktor - kanske den allra viktigaste - för människans liv och hälsa. Han särskilde fem komponenter i denna mekanism:

• Rörelser i fogarna mellan skallbenen
• Expansion och kontraktion av hjärnans hemisfärer
• Rörelser i hinnorna som omger hjärnan och ryggmärgen
• En pulsation i cerebrospinalvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen
• Ofrivilliga minimala rörelser i korsbenet

Sutherland tyckte att den rytmiska utvidgningen och sammandragningen i detta system påminde om andning, och då den försiggick i de allra viktigaste organen kallade han den "primär respiration" för att markera dess betydelse och skilja den från den "sekundära respirationen" det vill säga de välbekanta rörelserna i bröstkorg, lungor och diafragma som förknippas med den vanliga andningen. Han antog att en intakt, fri rörelse i den primära respiratoriska mekanismen var en grundförutsättning för hälsa. Varje form av störning i denna mekanism kunde ge upphov till sjukdom, eftersom det centrala nervsystemet styr alla andra organ.

Det är först på senare år som forskare vid fakulteten för osteopatisk medicin vid Michigan State University har kunnat bekräfta Sutherlands teori med hjälp av röntgenfilmer av levande människors skallben, som visar denna kranialrörelse. Dessa rörelser kan mätas med känsliga instrument.

Man ser idag, tyvärr, alltfler s.k. Kranio-Sakralterapeuter som använder metoden lösryckt ur sitt helhetsperspektiv. Man har bortsett från det osteopatiska helhetstänkandet - den grundläggande filosofin. Man har en metod där man "korrigerar". En sorts kraniell manipulationsmetod. Det är tråkigt, men historiskt oundvikligt. Det finns alltid de som söker genvägar.